Kapitel 1 - Plötsligt händer det

Plötsligt händer det

Sommaren hade under natten dragit in över staden, jag hade vaknat i hyfsad tid. Det var kallt och klart och människorna på gatorna hade som vanligt felbedömt temperaturen. Stadsfolket hade tagit för lite på sig och frös, samma misstag år efter år. Solen bländade och skymde sikten och jag fick kisa för att kunna urskilja konturen av Skansen Krona. Själv bar jag jeans och t-tröja, oavsett väder. När temperaturen tillät rullade jag upp benen lite, men inte såpass mycket så att jag blottade mina små, smala och ärriga knäskålar, som jag skämdes över. Tröjan, oftast med huva, funkade som liggunderlag när parkernas gröna gräs lockade till vila. Behövde jag skydda mig för kalla vindar från nordväst fanns luvan alltid hängandes på ryggen.

I magen bar jag denna förmiddag, tillsammans med frukosten och en dubbel espresso, en oro för något obestämt. Det kändes som resfeber, men jag skulle ingenstans. Jag skulle tillbringa sommaren i stan med sporadiska utflykter till Delsjön. Jag skulle läsa böcker och försöka hitta ett jobb som gav mig tillräckligt med pengar för att överleva, men som samtidigt inte inkräktade för mycket på min frihet. Det okonventionella studentliv jag vant mig vid, hade inte skämt bort mig med pengar, men med tid var jag van att handskas. Min startsträcka för ”komma igång” var för tillfället lång, precis som den brukar vara hos människor som har mer fritid än vad dom egentligen behöver. Mitt arbetssökande hade därför inte riktigt kommit igång som det var tänkt. Jag var ledig.

Trots den oväntade kylan i luften, eller det dåliga klädvalet, såg jag antydan till frid i stadsfolkets vårbleka ansikten. På Caféernas uteserveringar längs Vasagatan satt stadens bostadsrättsinnehavare och drack latté och åt muffins med blåbärssmak. Själv var jag en av de få som haft turen att få en hyresrätt i centrum, jag hade tjatat mig blodig och det hade gett resultat. De allra flesta bar stora svarta solglasögon och mobilerna, som placerats på bordet, trängdes med tallrikar, muggar och halvfulla vitguldiga cigarettpaket. Några hade sina små hundar i knät och andra satt och bläddrade förstrött i någon söndagsbilaga. Staden hade vaknat tidigt denna röda dag i början av juni.

Luften var fylld av sporadiska skratt och ett och annat barnskrik från en närbelägen barnvagn. Ljuden dränktes plötsligt av en spårvagns mekaniska ljud, det var trean mot Majorna. Den främre vagnen var helt tom och i den bakre satt ett par bakfulla punkare. Luften smakade cigarettrök blandad med en obestämd kvinnoparfym och hårspray. Doften eggade mitt begär för en sekund, men det blåste snabbt över. Om jag koncentrerade mig ordentligt kunde jag även urskilja en svag doft av kanel. Dessa dofter, som kom svävande med de friska vindpustarna, väckte en känsla av lugn. Dofterna dämpade min inbillade resfeber och fick mig att känna mig hemma i staden. Jag var född här och om jag dog denna sommar skulle jag även dö här.

När spårvagnen passerat och ljudet hade avlägsnat sig, hörde jag hur stämbanden omkring mig formade nya lögner och överdrifter. Mina öron fångade dessa verbala vindpustar likt ett segel fångar vinden. All denna yta väckte som vanligt en melankoli hos mig, en känsla av ett vackert mörker där jag var ensam. Här kunde jag inbilla mig att kören av mänskliga röster inte längre sjöng så falskt, att människorna slutade överrösta varandra. I detta tillstånd förenades människokören till en enhet som verkade tillsammans, som EN kropp. Det var en vacker förening. Här var kärleken, som jag föreställde mig den, en självklarhet inte bara en möjlighet.

Bakom stadsfolkets solglasögon satt rastlösa ögon som inte fick någon ro. Så fort de landat flög de vidare likt en humla som söker efter nektar, och därför flyger från blomma till blomma. Denna ständiga hunger hos sinnet fann ingen ro hos människorna denna vackra morgon, trots värmen och socialt knark i form av beröm, bekräftelse och skvaller. Här fanns ingen helhet, ingen dirigent som kunde få massan att avstå från att slåss om uppmärksamheten och istället tillsammans skapa något större. Det var som om gud hade delat ut olika nothäften till alla orkestermedlemmar, och nu spelade var och en så korrekt den kunde, mitt i allt detta oväsen. Dom få stackare som begåvats med ett mycket ovanligt gehör och lyssnade till helheten tvingades utstå detta oväsen, dag som natt.

Min planerade promenadrutt fick ett par oväntade avstickare, först då jag på håll såg ett par gamla arbetskamrater från slavjobbet på Pripps förra sommaren, som jag ville undvika, stå och prata utanför en tobaksaffär. Den andra avstickaren kom sig av att jag kom på att Erik, som jobbar i en trendig skobutik på en av Långgatorna, var skyldig mig en femhundring. Jag var pank och detta var min kortsiktiga lösning på problemet.

Pengar, eller snarare bristen på dessa, var ett ämne som ständigt fanns i mina tankar. Det var som ett filter som alla andra tankar filtrerades igenom. Ingen tanke jag tänkte fick passera denna punkt utan att först infekteras av detta gift som åt upp all kreativitet. Där krossades alla mina uppdiktade resplaner och satte också stopp för vidare studier på Universitetet till hösten. Jag hade inte råd att läsa längre, CSN hade sagt sitt. Först lånar man sen betalar man tillbaka, och det förstår ju vilken idiot som helst. Ett lån tar man för att investera i något, i detta fall hade jag investerat över en halvmiljon i en tjugosjuåring från ett av norra Göteborgs medelklassområden. En tjugosjuåring som saknade kommersiellt tänk och vars studier hade givit honom insikter och moral, som knappast var förenliga med företagsekonomiska principer. Denna tjugosjuåring gick nu mot en av Långgatorna, om jag minns rätt är det den tredje. Han gick för att inkassera en skuld på femhundrakronor för att klara sin försörjning för en obestämd tid framöver.

Ingen smart investering om man ser det ur ett ekonomiskt perspektiv, men det lät jag oftast bli att göra. Jag var bra på att blunda för siffror, min metod var kvalitativ inte kvantitativ. Jag tänkte i termer av bildning och inte i termer av avkastning på investerat kapital. För jag ville inte bli som dem, dem som Fjodor kallar handlingsmänniskorna. De som bär stora solglasögon och jobbar med viktiga grejer som får Sverige att behålla sin position i välfärdsligan. De som har bostadsrätter med vita väggar och reproduktioner av Munk ståendes på tavellister av äkta ek, och som strör en nypa havssalt på allt som kokas på gasspisen under den stålgråa fläkten.

När jag kom in i butiken var Erik upptagen med två unga tjejer som provade militärmönstrade Converse, båda två. De bar båda tajta Cheap Monday jeans i färgen vit och en av dom hade någon form av tribemönster tatuerat i svanken. Det var det värsta jag visste. Trosorna som satt långt ovanför jeanskanten var även dom militärmönstrade. Konstig trend det där, tänkte jag, och plockade ner ett par schackrutiga Vans från en hylla, och småskrattade tyst åt mig själv. Det var ju inte mitt fel att jag lät mig dirigeras av amerikanska marknadsföringsdollars, och som blåser i oss att vi måste värna om vår individualitet. Jag ville ju också vara med och leka i vår gemensamma sandlåda, konstruerad av solida trosföreställningar och avancerad psykologi.

En av tjejerna hade tydligen olika stora fötter och detta gjorde hon nu en omotiverat stor grej av. Hon skrattade och talade om att hennes föräldrar kanske var syskon och så vidare... Hon ville inte släppa ämnet, som för att bevisa för oss, och sig själv, att detta var definitivt inget hon skämdes för. Freak, tänkte jag och slog mig ner på en av sittkuddarna närmast fönstret, efter att först ha placerat dom rutiga skorna, med utpriset 800 kronor, på hyllan där jag funnit dem.

Erik ville inte sälja ett par skor med olika storlekar till Freaket och försökte nu motivera detta för henne, för vad skulle han göra med ett omaka par militärfärgade Converse. För hur stor var chansen att det kom in en Yan och önskade precis det motsatta till va Yin nu önskade, Freaket alltså. Det hela slutade med att hon fick acceptera att skon på vänsterfoten glappade lite i hälen. Hon kunde ju alltid ta på sig dubbla strumpor på vänsterfot, om hon ville undvika glappet, rådde Erik henne och log medan han placerade kartongen i den gröngråa överdesignade påsen. Alla butiker på Långgatorna verkade älska designade påsar, de kanske såg det som en viktig del i marknadsföringen, ett sätt att skapa sig ett namn, kanske. Eftersom min expertis om gerillamarknadsföring var begränsad lämnade jag tanketråden där den börjat. Den andra tjejen valde tydligen att avvakta med köpet, hon ville kolla runt lite först, sa hon och ljög. Tur för henne, för om hon köpt skorna hade dom inte sett kloka ut ihop. Dessutom sprang ju halva Göteborg runt utklädda till Främlingslegionärer. Människor verkade helt sakna självdistans när det kom till mode. Jag såg en bild för mitt inre, fyra tjejer på rad i kön till Excet, alla med Canadian Goose jacka i SAMMA färg. Det konstiga va att ingen verkade reagera på detta, det måste vara vanans makt, eller rädsla för att inte få va med, som hjälper oss att blunda för det absurda i denna situation.

Det plingade onödigt högt i dörren när dom gick, detta fick tjejerna att vika sig av skratt utanför. Jag önskar att jag var så lättroad. Jag fick en kram av Erik, en kram som liksom stöter brösten lite hårdare mot varandra, och som omfamnar mottagaren med endast en arm. En sån kram som två kompisar av manligt kön ger varandra. I alla fall män som är noga med att demonstrera sin öppna syn på människans sexuallitet. För att undvika att ens riskera att misstänkas för homofobi, kunde människor göra dom mest löjliga saker, för att bevisa just sin oskuld i frågan. Jag hade sett machokillar som pussade varandra på kinden, a la Frankrike.

Erik frågade om jag gillade dom rutiga Vansen, och sa att jag kunde få dom istället för pengarna han var skyldig mig. Jag hade inte ens nämnt att det var skulden jag var där för att inkassera. Det var en bra deal, och normalt hade jag tackat ja, men nu var jag pank och kunde inte omsätta ett par skor till kaffe, bagels och djupfryst fiskgratäng. I alla fall inte på så kort varsel. Jag behövde cash och förklarade situationen för Erik, han förstod direkt och tjatade inte mer om det. Det var bra med Erik, han låg inte på så hårt, han lyssnade och lade precis den rätta vikten i vad man sa. Dessutom betalade han alltid sina skulder, oftast utan att behöva bli påmind. Det uppskattar jag, för det värsta jag vet är att springa runt och agera komihåg lapp för folk som är skyldiga mig pengar. Då sket jag hellre i att inkassera stålarna, vilket ofta slutade med att jag fick ringa morsan och gnälla, något jag hatade mig själv för, varje gång det hände.

Erik plockade upp ett gäng sedlar ur jeansens bakficka och bläddrade runt lite bland dom, för att reda ut oredan. Han hade fyra hundralappar, en tjuga och två trisslotter, trisslotterna hade han tydligen fått av sin mormor. Han frågade om det var okej om jag tog lotterna och 420 kronor. Lotterna var tillsammans värda 50 spänn, och då fanns det en vinstchans med i bilden, om än väldigt liten så eggade den min fantasi och satte mitt förnuft ur spel. Det var inte svårt att föreställa sig hur en spelmissbrukare känner det. Den kommande hungern kändes inte längre lika tung att bära. Jag tog pengarna och lotterna.

Sen bjöd Erik på bryggkaffe och han berättade om det senaste bråket med Sofie, Eriks tjej. Polisen hade tydligen kommit och knackat på, det måste ha varit någon granne som ringt om oväsendet. Landshövdingehusen i Majorna är ju inte direkt kända för sina solida väggar. När man satt i Eriks soffa kunde man höra grannen nynna Beatles låtar i duschen nedanför, trots att tv:n oftast stod på. Bryggkaffet, som förmodligen stått på sen i morse, startade tredje världskriget i min mage, och jag kände att jag behövde lämna butiken för att lufta mig. Jag passade på att resa mig när telefonen ringde och Erik tvingades svara. Jag vinkade hej då och gjorde telefontecknet för att tala om att jag skulle ringa senare. Det var skönt att komma ut och släppa ut lite av dom giftiga gaserna som bråkade i tarmen. Jag var nöjd med vilken smidighet jag hade lyckats komma loss. Erik hade en förmåga att trassla in sig i långa historier, som aldrig verkade ta slut. Så va det ju ofta med historier ur verkliga livet som saknade en mer allmänmänsklig poäng.

Min känsliga mage var ett ständigt återkommande sjukdomstillstånd, något som jag kunnat ge nästan vad som helst för att bli av med. Jag hade nog testat allt men ingenting hade fungerat. Jo, föresten, en gång när jag under en kort period, på inrådan av en läkare på universitetssjukhuset uppe på berget, hade börjat jogga, då hade jag nog märkt en liten förbättring. Förbättringen var inte så pass stor att det var värt dom kalla morgnarna i Skatås och dom offentliga duscharna som gav mig fotvårtor, så förbättringen blev inte långvarig. Kaffet borde jag sluta med, men det hade jag inga planer på att göra verklighet av. Det var jobbigt nog att vakna på morgonen som det va, det fanns ingen anledning att göra det värre.

Det var sommarlov, jag hade 420 kronor i fickan och solen värmde min stela kropp. Håret var fortfarande blött och luktade fräscht. Jag tog fram ett hårband och samlade ihop håret i nacken och satte upp det i en hästsvans. Min syster tyckte jag såg ut som en samuraj när jag bar håret uppsatt, det gillade jag. Samurajer hade moral, levde efter principer och var beredda att dö för dessa, om det krävdes. Jag såg upp till människor som stod för vad dom trodde på och som hade värderingar som inte gick att köpa för pengar. Jag tror till och med att jag såg mig som en Samuraj till sinnet, snacka om hybris.

Jag visste inte då vad som skulle komma att hända mig, förbannade trisslotter. I efterhand, när jag ser tillbaka på det kan jag inte göra annat en att skratta åt mitt hyckleri. Jag skrattar och gråter på samma gång, och jag skäms ögonen ur mig, jag rodnar där jag sitter med kroppen full av bryggkaffe och nikotin simmandes i blodet. Tårkanalerna vattnar sig och jag fylls av en känsla av äckel inför mig själv. Det är ingen tröst, men jag vet att de allra flesta av er hade agerat likadant om ni hamlade i samma situation. Historien måste få gå vidare och jag får inte fastna i grubblerier och känsloutbrott, det gör det svårare att se objektivt på historien.

Magen hade nu återfått sin balans och gaserna tryckte inte längre på så förbannat. Jag svängde av och tog Linnégatan upp mot Slottsskogen. Jag hade ingen destination som mål, snarare en sinnesstämning, om man nu kan ha det. Jag ville finna rytmen, den som infinner sig när man håller samma tempo i stegen och avstår från att lägga för stor vikt vid alla synintryck. Man går som i en tunnel, tiden försvinner och man upplever en slags ro. Det är svårt att säga om den är fysisk eller mental, allting bara flyter. Jag upplever den som helande, den lägger ett bandage runt min oro. Man känner sig nöjd, och följt av detta faller begäret i vila för en stund. Detta var mitt mål, och var jag gick spelade mindre roll. Jag ville rymma från min resfeber vars orsak låg dunkelt begravd i djupet av mitt sinne.

Efter en kvart befann jag mig i höjd med Botaniska trädgården, men resfebern hade snarare tilltagit. Jag slog mig ner på en bänk invid vägen, bilarna på Dag Hammarsköldsleden susade förbi och vinden smekte trädkronorna i långsam svajning. Plötsligt stod orsaken till den ökande känslan av febern klar för mig. I fickan på mina säckiga jeans låg två trisslotter som väntade på att avgöra min framtid. Resfebern begravdes nu under en känsla av förväntan och spänning. Jag tog fram lotterna ur fickan och reste mig upp för att söka igenom övriga fickor efter ett mynt, som skulle hjälpa mig att skrapa. Jag hade inga mynt så jag tog upp en kvist från marken under bänken och började skrapa. Det gick långsamt och jag var inte en sån person som gillade att dra ut på spänningen. Min morfar kunde sitta i en evighet i ett medvetet självplågeri och skrapa olika luckor för att hålla sig kvar i den stora ovissheten, där hoppet fortfarande lever.

Jag tror att Svenska Spel fyller en viktig samhällelig funktion, just genom att dom upprätthåller hoppet hos en generation inför vilken gud är död. Man måste ha någon att hålla i handen när det blåser. Svenska Spel eller svenska kyrkan vad spelar det för roll, egentligen?

Äntligen var första lotten avklarad, en nitlott. Livet skulle fortsätta i samma bana som tidigare, tänkte jag. Men hoppet fanns där fortfarande när jag slog mig i kast med den andra. En tjej passerade mig och jag gömde lotten i handen, jag ville inte att hon skulle se mig sitta och skrapa lotter. Det var något genant med att vända sig till turen, tyckte jag. Lotten visade två stycken rutor med femmiljoner, en till och jag skulle vara miljonär. Konstig tanke. Fortfarande återstod två rutor att skrapa och mina handflator va nu fuktiga. Jag skrapade de två sista luckorna, under den första stod det hundra och under den andra stod det femmiljoner.

Det svartnade för ögonen och jag kunde inte andas. Jag kippade efter luft men det var som om jag hade satt något i halsen. Plötsligt återfick jag synen och allt var dimmigt, och jag började hyperventilera. Min mage spände sig och jag kände att jag pissade ner mig. Den varma vätskan rann nedför benen och vidare ner i skorna. Fan, jag hade pissat ner mig som en gammal pensionär på ett ålderdomshem. Jag tappade helt kontrollen över mina muskler, min kropp lydde mig inte. Jag kunde inte förmå mig att resa mig upp och tårarna började rinna nedför kinderna. Här kan jag inte sitta med nedpissade brallor och tårar rinnande nedför kinderna, tänkte jag.

Sen blev allt tyst, det var som om jag hade fått lock för öronen. Jag befann mig i en annan dimension, något jag aldrig tidigare hade upplevt. Kroppen mjuknade och kändes nu lätt som bomull, jag kunde känna hur blodet svischade fram i mina ådror och hur svetten i pannan började torka. Hjärtat slog hårt, jag kunde höra det i bröstet. Lukten av urin började stiga upp i näsan och det äcklade mig. Jag reste mig sakta och gick travande hemåt, jag höll mig så långt in mot skogskanten som möjligt. Mitt huvud roade sig med att tänka ut olika flyktvägar hem till tryggheten, till en dusch och rena kalsonger. Vad fasen gör man nu, tänkte jag. Finns det någon krisgrupp för nyblivna miljonärer man kan ringa?